Dovhjorten (dama dama) kom till Sverige under 1500-talet då man importerade arten från medelhavsområdet. Man ville ha dovhjort i norra Europa för att de kungliga skulle kunna jaga den i sina jaktområden. Då antalet dovhjortar sjönk så importerade man bara nya men idag så behöver man inte hjälpa den här hjorten med ett fortsatt bestånd då den klarar av detta alldeles utmärkt själv. När man talar om dovhjortshjordar så är det dock så att många av dessa drivs av människor så det ofta handlar om ett domesticerat djur. Dovhjorten finns även i andra delar av världen som Nya Zeeland, Australien, USA och Kanada där den precis som i Europa en gång introducerades av människan. I Sverige så finner man dovhjortar i Skåne, Götaland, Västmanland och i Uppland.

Så ser dovhjorten ut

Ung Dovhjort

Dovhjorten kännetecknas under sommaren av en päls som är rödbrun och som har vita prickar, en svart linje på ryggen, och ett vitt parti över magen. Då vintern kommer så förändras pälsens färg och antar ett mer gråbrunt utseende. Dovhjortar kan ha andra färger och det finns till exempel vita exemplar som inte ska misstas för att vara albinos. De vita dovhjortarna föds inte helt vita utan utvecklar den vita tonen från en mer gräddig färg.

En dovhjortshane kan väga mellan 50-94 kg och honorna brukar ligga på mellan 35-55 kg. Mankhöjden kan nå nära en meter och längden ligger för det mesta på omkring 1.5 meter. Dessutom så har dovhjorten en svans om kan bli över 23 cm lång. Hanarna har horn som går igenom fyra utvecklingsstadier.

• Spetsar – när hanen är omkring 8 månader så kallas den för spetshjort på grund av de spetsiga hornen.
• Stånghorn – nästa stadie är stånghornen varpå hjorten kallas för stånghjort.
• Halvskovel
• Helskovel

Mer om dovhjorten

Dovhjorten äter gräs, löv, bär, ekollon och tall- och gran skott. Det att hjorten tycker om skott är inte så populärt inom det svenska jordbruket. Dovhjorten lever flockvis på ett sätt som gynnar uppfödningen av kalvar. Det händer till exempel att äldre hjortar lämnar flocken för att skapa egna grupper och finna nya betesmarker för att på så vis inte skapa konkurrens omkring födan.